Färd med Åreskutan
Karl-Henrik Ström



Åre är väl en norrländsk ikon - om än av kapitalismen degenererad. Texten har självbiografisk utgångspunkt. 



Björnänge

Att vara sex år.  Hur speciellt var det? Det var sällan den tanken tog för sig plats i hans värld. Han var ju själv sex år – så var det bara. Det var helt självklart. Han kände sig i stället för i stämningen. Låg det något i luften? Vad skulle hända? Så tänkte och kände han. Det kändes bra på det här nya stället. Det fanns platser där han inte känt så. Han och mamma hade kommit med tåget i går på eftermiddagen. Vid hållplatsen utmed spåret kunde man se bort mot Åreskutans topp. Den såg avlägset ut, men den fanns där. Nedanför backen hade de mötts av Stina. Sedan gick de tillsammans upp till gården och nu var de redan installerade i det som var deras eget; hörnrummet en trappa upp. Gardinerna sögs ut i sommaren genom det halvöppna fönstret. Ljust långt in på natten.

   Världen här var en plats för de stora. Sina jämnåriga kamrater hade han lämnat kvar därhemma när de for till Björnänge. Här fanns bara vuxna och små barn. Som behövde bäras omkring och vaktas på. De var inte i hans intresse.  Det fanns så många som tog om hand. Däremot militärerna. Det var någonting ganska nytt. Han hade träffat på militärer också hemma i stan, men dom var stela och annorlunda klädda. Här verkade de hemmastadda och såg vanliga ut. Här bodde dom i ett par baracker framför gården. Dom syntes nästan alltid till. Militärerna hade ibland mycket att göra, men ofta satt dom och vilade och rökte. Doften av cigarettrök var ovan, den var deras. Dom väntade liksom på något.

   På gården bodde Stina och hennes man, Stinas syskon och några små barn. Mormor fanns också med. Det kändes som en tät värld. Man bodde, levde nära varandra. Och så arbetade man tillsammans. Med djuren och åkrarna. Trots det hade det funnits plats för fler. Han själv och mamma hörde till nu en kortare tid denna sommar. Mamma hjälpte till med arbetet i köket. Pappa skulle komma och hälsa på någon gång ibland. Till hösten skulle dom återvända hem för att han själv skulle börja i skolan. Han visste från början att det skulle ta slut, men allt kändes just nu oändligt.

   Det luktade annorlunda här. Hemma doftade det mest från vägsaltet, tjärade papptak i solvärmen, gengasbilarnas rök och vedtravarnas rinnande kåda. Han fick nu många nya dofter att känna igen. Inne i huset uppfattade han en svag instängd doft från alla de gamla sakerna i rummen. Det var både välbekant men också främmande på detta nya ställe. Arbetande kroppar ångade varmt, ibland med doft av djuren.  Den varma mjölken i köket var en ny upplevelse. Och filbunken som stod i kallskafferiet och skinnade sig. Gräset på vallarna doftade ännu starkare när det låg nyslaget.  Och annorlunda när det hängde torkande på hässjorna. Det var som att smaka sig fram bland dofterna. Dom fanns där hela tiden, när man ville uppleva något nytt.

   Skördejobbet var det som doftade mest. Han fick sitta med på den farliga slåttermaskinen. Åka hölass och på rasterna sitta i dikeskanten med de stora och dricka mjölk ur en flaska till de jättestora smörgåsarna. Några av militärerna hjälpte till med höskörden. Deras hästar skulle också behöva hö till vintern. Mjölk och en del av sin mat köpte militärerna på gården. I deras kök fick han ibland komma in och få en smakbit.

   Till Björnänge kom man innan man var framme i Åre. Här låg några få gårdar samlade.  Byn sluttade kraftigt ned mot sjön i dalen. För att komma till sjön måste man korsa järnvägen och landsvägen. Där dalen var som smalast fanns stora gråa betongblock som ett mäktigt staket över dalen.  Han fick inte gå den vägen själv. Men han tyckte det var svårt att låta bli att gå åt det hållet. Däråt skulle han vilja gå, och fortsätta att gå. Vägen ledde förbi ladugården och fållan där grisarna bökade omkring. Där kunde han bli stående länge för att prata med de stora djuren.  När ingen annan hade tid med honom så blev det så. Man hörde tåget tuta därnere flera gånger om dagen. Ibland kom någon hästskjuts eller bil förbi på landsvägen.

   Ofta gick han förstås till militärernas baracker.  De var vuxna, men alla ganska unga vuxna.  Här levde dom tillsammans. När vädret var bra fanns dom för det mesta utanför husen. Han var välkommen dit och dom verkade tycka om hans besök. För det mesta verkade de sysslolösa. Han fick komma in och titta och ibland sitta i knäet hos någon. Och kanske få någon kolabit från kiosken som Stinas syster hade hand om. Själva köpte dom mest tobak och snus.  Deras egna hästar hade ett särskilt stall och det fanns ett förråd för kläder och vapen. Det fanns också en liten lastbil. Som alla bilar hade den strålkastare som var mörklagda och bara hade en smal öppning för ljuset. Men nu i det starka dygnslånga sommarljuset behövdes inga strålkastare.

   Åreskutan fanns där alltid i bakgrunden. Han kunde inte låta bli att titta åt det hållet. För det mesta kunde man se små snöfläckar i solskenet. Ibland var det bara dimmigt däruppe. Mamma hade berättat om fjället. Det var något lockande över det. Det hördes också på hennes röst. När mamma och han någon gång besökte den lilla byn Åre steg spänningen. Närheten till fjället blev tydligare. Där kunde man se Bergbanan som ledde uppåt sluttningen. En gång åkte de upp till slutstationen, och var nu ännu närmare fjället. Men avståndet kändes ändå overkligt. Han kunde inte förstå vad det egentligen innebar. Han försökte fånga Mammas ansikte för att få ett svar.

   En gång när Pappa var på besök pratade han mycket om Åreskutan. Kanske skulle vi klättra dit upp. Till toppen alltså. Men tiden var för kort vid det här besöket. En annan gång när Pappa kom så skulle det ske. Han tog den tanken till sig och levde vidare med den. Mamma fortsatte att tala om den gång då det skulle bli av. Hon upprepade det långt senare. Det var den färden mot Åreskutan man skulle göra.

   Men dessförinnan kom det smärtsamma uppbrottet. Sommaren hade glidit närmare hösten. Han blev tvungen att lämna den trygghet han skaffat sig i den här tillfälliga världen.  Han längtade inte hem. Det kostade många nya tårar utan att han riktigt förstod varför. Han satt nära Mamma under tågresan. Och så somnade han.

 

Toppen

Där låg ”skutan” i all sin prakt när de steg av tåget. De fyra hade tillsammans åkt från Östersund tidigt på morgonen. Nu skulle dom göra Åre och skutan över dagen. Det hägrade.

   Att ligga i lumpen som ”jägare” var ett riktigt lyft för honom. Han var kanske inte någon riktig stjärna, men det hade gått ganska bra. Framförallt var det rutinerna och det ordnade livet som hjälpte honom vidare. De senaste åren hade varit obeslutsamma och prövande. Han hade gjort en del olika erfarenheter, som naturligtvis inte satt i vägen. Men självförtroendet gungade och han hade tappat många kamratkontakter. Hur ensam kan man inte bli när man ändrar sin egen riktning ofta och länge. Uppbrotten hade kanske trubbat honom? Men i lumpen var det inte till någon nackdel.

   Nu var han jämbördig med några kompisar. De brukade löpträna tillsammans. De hade alla samma intresse av att utforska sin kropps förmåga att utforska fjället. Det var mest det som de pratade om. Kanske handlade det om det lite högtravande att lära känna sig själv? Nu när det var kroppen som styrde honom blev kursen också rakare. Det fanns något nedärvt förutbestämt i den utvecklingen. Bara att ta till sig den livsfasen och känna kraften komma. Han uppfattade det som en naturlag. Hans lungor lyfte honom. En annan andning. Tack och lov kände han att han tillhörde de starkare. Det fanns också dom som inte klarade det, och dom fick leva med att inte räcka till. Han behövde inte vara rädd för att anta en utmaning. Ibland steg syreberusningen honom åt huvudet. När det gällde att prestera var det A och O. Men det fick inte gå för långt. Han hade sett det slå över hos några och det var avskräckande.

   Nu skulle dom ta toppen till fots. Det gick att hitta en väg redan från Torget eller nedre Bergbanestationen.  Dom hade bytt om till gymnastikskor att springa i. Allt överflödigt i ryggsäcken. Snart sprang de på fri hand. Det var inte lätt och inte nödvändigt att följa någon ledmarkering. Det handlade ju om uppåt och bara uppåt. Sikten var god och siktet var inställt. Det var brant och det gick inte att springa hela tiden.

   Det var fortfarande snösmältning på gång i skrevorna. Vatten sipprade överallt. Det behövdes för att släcka törsten.  Snart var de ordentligt genomvarma; inte ens de våtkalla skorna och strumporna kylde. I den takten gällde det att hålla igång. Ibland kom de ifrån varandra bakom olika åsar. Men det gemensamma målet förde samman längre fram.  Vilken trygghet att se varandra igen. Han var överraskad av att alla var ganska jämnstarka. Det var ett gemensamt jobb de tagit på sig – ingen utslagning. Detta var en välsignad upplevelse. Man kunde bli hög på den. Syret var doftlöst, men väldoftande. Inte tänka – bara känna!  Vilken utlevelse!

   Utför var en helt annan sak. De hade knappt tagit sig tid att sitta ner på toppen. De var ensamma däruppe. Marken var blöt och det avhöll. Och kroppen fick inte varva ner för mycket och kallna nu när den gick för fullt.  När det drog utför blev hans fart högre. Det frestade på benen, men egentligen var det inte alls tungt. Det handlade mera om att sätta i fötterna rätt och på rätt plats för att flyta på. Det blev ett ovanligt, men härligt löpsteg. Överbrygga ojämnheterna så att det inte blev för stötigt. Det gällde också att sikta in sig mot att komma ner på rätt ställe i byn. Springa strategiskt. Inte förlora höjd i onödan. Den stora plana idrottsplatsen och parkeringen var ett riktmärke som skymtade ibland.

   Han lyckades hitta ”rätt” väg mellan svackorna och stenblocken och fick därför ett litet försprång före de andra. Han stannade upp ibland och vände sig om för att konstatera hur de andra låg till. Nu var hans andning lugnare än på uppvägen. En behaglig känsla spred sig i kroppen. Syreberusningen igen. Lungorna sög i sig av det som doftade omkring honom. Allt passerade in och ut genom de känsliga kanaler som mynnade i näsa och mun.

   Fartvinden svalkade ansiktet och han tog sig tid att se sig omkring ibland. Var det en erotisk känsla som kom över honom? Han hade några få sådana erfarenheter att vara medveten om, att jämföra med. Det som fanns var i så fall dolt och förborgat inombords någonstans. Oceaner av fuktig hud handlade det om. Och korsningar av doftande svett som var mer påträngande än vanligt. Hans och kompisarnas kroppar ingick i samma bultande, pulserande universum.

   Han var kanske lite djärvare än de övriga.  Det som gjorde skillnad var att han lyckades utnyttja glidet på de kvarvarande snöfläckarna. Det gällde att hitta tekniken att glida på fotsulorna som på korta skidor. Och styra rätt på snön i hög fart så att man inte hamnade i stenskravel och stup. Och så vara mjuk i landningen på fast mark när snöfläcken tog slut. Sen sikta på nästa fläck som låg i rätt i kursen. Och så nästa… Nu var skor och strumpor genomblöta – utan att han kände av det.

   De samlades alla fyra utanför skolan där de skulle duscha och byta om. Han kände en skön domning komma. På tåget åt dom av de mackor som hängt med hela dagen. Det var inte mycket som behövde sägas. Deras kontaktbehov var redan avklarat för den här gången – på fjället och i duschen.

   Större delen av resan sov han utsträckt på en av sofforna i kupén. Boken som han tagit med fick ligga orörd denna gång.  I morgon skulle förbandsövningarna på skjutfältet börja. Då skulle han som vanligt vara utvilad igen.

 

Sista resan

Det gick som oftast inte att hitta någon parkeringsplats när han och Ulla kom fram sent på eftermiddagen. Körningen hade varit ganska tröttsam med snörök och en och annan snösträng i mitten av vägbanan. De hade fått låna Åkes stuga som så många gånger förr. Åke jobbade som vanligt för mycket för att ge sig tid att resa hit upp numera. Också han hade ju blivit äldre. Nu höll han dessutom på att byta kvinna igen och det avgjorde saken.

   Egentligen skulle de ha handlat det de behövde tidigare under resan. Här gick det inte att landa inom kundvagnsavstånd från ICA-hallen. Dom fick cirkla runt några minuter i samma ärende som flera andra. Parkeringarna och vägkanterna var överlastade med vans och stora tunga 4-hjulsdrivna bilar som passade bättre här än på mondäna gatstumpar söderöver

   Det var lite after-ski stämning och det började dra ihop sig till middagstid. Många med tunga skidskor halkade omkring längs snökanterna och kom ibland oväntat ut i vägbanan. Några hade kanske redan fått i sig ett par drinkar.  Det började nästan skymma.  Eller var det snöbyn som drog förbi och kylde ner lite. Solglasögonen åkte av. Snart skulle han själv behöva en drink och en bit mat. I lägen som det här brukade körningen bli så irriterad att den lätt resulterade i en ovälkommen touch fram eller bak. Men mest var det själen som tog stryk. Den skulle behöva den där drinken.

   Både Ulla och han själv var pensionärer och disponerade all sin tid kan man tycka. Ändå hade man fastnat för den här februariveckan då världscupen skulle köras häruppe. Det var inte något klokt val.  Dom skulle kanske inte hitta Åre på hela veckan.

   Vad var det egentligen de sökte? Han borde ha förstått att det inte gick att finna här. Förr lät dom sig distraheras och dras med av kulten som alla andra. Det var kanske ett Åre som inte längre finns.  Själva fanns de inte heller som förr.  Numera behövdes något helt annat för att tillfredsställa. Ibland var det solklart och tryggt vad detta var. De sökte, hittade och tog för sig i nuet omkring sig. Men för det mesta fanns det som de sökte i ett avlägset förflutet som inte kunde återkallas.

   Hela byn var uppskyltad mer än vanligt. Nu var det inte bara de vanliga intressenterna i byns utveckling som flaggade sin närvaro. Mycket av informationen om världscupen bildade ett lager ovanpå den vanliga.  Den pliktskyldiga raden av internationella flaggor. Åres ständiga drömprojekt om olympiskt erkännande blommade ut än en gång och sträckte sig mot toppen.  I Dagens Industri hade han läst om regeringens senaste miljonsatsning som handlade om design. Det skulle nu bli Åres nya profil. Nya Åre - för vilken gång i ordningen?

   Han överraskades av minnet av reportagen han sett från vårens och sommarens snöskred och översvämning. Då hade stora rasmassor spolats med vattnet ner genom centrum. Järnvägen och flera vägar hade underminerats. Fotona i kvällstidningarna hade haft karaktären av bilder från ett internationellt katastrofområde. Den känslan upprepade sig och trängde på.

   Både Ulla och han kände sig uppgivna. Det fanns knappast någon plats man kunde köpa sig för att sätta ner foten eller bilen.  Det fanns ingen offentlighet där de kände sig välkomna. ICA- affären var det närmaste man kunde komma. Den var kopierad på tusen andra över landet. Det mest lokala var de fåniga vykorten och annonslapparna på den överfulla anslagstavlan i entrén. Det brukade roa att kolla upp vad som var stort och smått på platsen; nöjen, till saluerbjudanden, tackkort för 50-årsuppvaktningen och annat som bara existerade på anslagstavlor.

   ICA-kortet fungerade förstås som hemma. Annars var Åre såhär års bara en mix av hotell- och bargetton och flashiga butiker. Inga i deras egen ålder syntes till. Om de fanns, så var det någon annan stans. Namnet Björnänge fanns långt in i medvetandet. Det stod för ett soligt fjärran förflutet. Då hans värld var gripbar och njutbar. Det var innan kraven hade börjat ställas.  Det var långt innan han hade träffat Ulla.

   Den här resan till Åre bekräftade bara att deras intressesfär minskat och förflyttat sig i annan riktning. Det visste de ju båda, men åkte ändå hit för att söka en nostalgikick. Det brukade lyckas. Och det brukade ge en ökad livskänsla. Men nu kändes det tveksamt. Kanske var det här droppen som slutgiltigt urholkade intresset för Skutan. Åkes stuga låg bra i förhållande till pisterna och toppen. Nu skulle han inte låna den mer. Den tiden var över. En drakseglare på röda vingar över stupet däruppe flög högt i den andra världen som skulle leva vidare här. Och kanske ett VM utför kunde vara i antågande.

   Efter några dagar började hemfärden. Björnen – hette ett flashigt hotell med aktivitetscentrum vid utfarten. Där fanns stugor och skotrar om varandra. Det dominerade den glättade bilden på näthinnan. Han försökte bortse genom att titta bort, men lyckades inte förtränga helt.

   Inom sig var han redan på väg någon annan stans. Ulla fick köra. Själv parkerade han sig i baksätet för att kunna sova. Hans Björnänge fanns inte längre. Men själva Skutan skulle stanna i hans medvetande. Den var alltid färdens mål.



Fler artiklar av och om Karl-Henrik Ström.

De senaste artiklarna

Tack och hej då!

Tack och hej då! av Maria Öman. eProvins läggs ner, men Norrländska litteratursällskapet/FC Norr välkomn...

Läs mer

Katapultpriset till Stina Stoor

Katapultpriset till Stina Stoor av Gregor Flakierski. Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut 2015 har...

Läs mer

Färd med Åreskutan

Färd med Åreskutan av Karl-Henrik Ström. Åre är väl en norrländsk ikon - om än av kapitalismen dege...

Läs mer

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman av Gregor Flakierski. Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-...

Läs mer

På målsnöret eller Tiden och jag

På målsnöret eller Tiden och jag av Anita Jacobson. Konsten att hinna, om en stipendiat på väg til...

Läs mer

Skriv med Ninnan

Skriv med Ninnan av Nina Linder. Skrivspa i vackra Norsjö....

Läs mer

Om att tälta

Om att tälta av Theres K Agdler. Den enes frihet, den andres orättvisa....

Läs mer

Kalender-gate

Kalender-gate av Anna Holmström Degerman. Några luckor är redan öppnade, ännu fler återstår. Årets kalender-ga...

Läs mer

Dialektens revansch och upprättelse

Dialektens revansch och upprättelse av Gregor Flakierski. Nicke Sjödin visar på rikedomen att ha flera språk m...

Läs mer

Minnet sitter i hela kroppen

Minnet sitter i hela kroppen av Maria Hamberg. Tankar om minnet vid en vävstol....

Läs mer

Redaktören rekommenderar

Tack och hej då!

Tack och hej då! av Maria Öman. eProvins läggs ner, men Norrländska litteratursällskapet/FC Norr välkomn...

Läs mer

Katapultpriset till Stina Stoor

Katapultpriset till Stina Stoor av Gregor Flakierski. Katapultpriset för bästa svenska skönlitterära debut 2015 har...

Läs mer

Färd med Åreskutan

Färd med Åreskutan av Karl-Henrik Ström. Åre är väl en norrländsk ikon - om än av kapitalismen dege...

Läs mer

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman

Sara Lidman-pris till Ekis Ekman av Gregor Flakierski. Författaren Kajsa Ekis Ekman tilldelas 2016 års Sara Lidman-...

Läs mer

På målsnöret eller Tiden och jag

På målsnöret eller Tiden och jag av Anita Jacobson. Konsten att hinna, om en stipendiat på väg til...

Läs mer

Boknytt

Botanisera bland böcker och litteratur med norrländsk anknytning, klicka här...